Om några veckor så är det tjugo år sedan jag satte mej och körde en tävlingsbil på bana för första gången. Tjugo år av slit och fantastiska händelser.

När jag tänker tillbaka har jag lite svårt att förstå vad som drev mej att utstå alla umbäranden och allt arbete man la ner på sporten. Det är helt riktigt att man blir mer bekväm med åren. Första tävlingen kunde lätt blivit den sista om det inte hade varit för att man är envis som en åsna.

Första tävlingen var ämnad att bli på Kinnekulle midsommarhelgen 79. Jag har två bestående minnen av den tävlingen. Det ena är att nästan alla andra åkte dubbelt så fort som jag (så kändes det i alla fall). Det andra jag minns är att jag sköt motorn på den fria träningen. Nåja, jag kom tillbaks till nästa tävling och då hängde jag faktiskt med riktigt bra. Det första året var verkligen ett år med problem och jag tror att jag åkte till Kinnekulle fem gånger utan att köra en final på grund av trubbel med bilen.

Året efter gick bättre och jag blev trea totalt efter en Porsche med Björn Persson som chaufför och Sven Forslund i en Opel Kadett. 81 blev placeringen ett pinnhål bättre, kanske mest beroende på att Persson hade lagt av. Forslund var fortfarande den jag fick vika mej för totalt. Även om jag vann några race före honom med min Volvo 142. 1982 startade Volvo Turbo Cup och den lockade en del av de etablerade stjärnorna som t.ex. Ulf Granberg. Till min och andras förvåning var jag med i toppen redan från start i den nya klassen och Granberg fick finna sig i att för det mesta få stryk av någon som kallades för Peggen.

Efter två år med Volvo Turbo Cup drömde jag om att få köra en Volvo grupp A bil. Jag hade redan 82 fått följa med Greger Pettersson till Silverstone där han, Anders Olofsson och jag skulle göra världspremiär med en Volvo i EM i Grupp A. Jag kommer ihåg att vi tillfrågades på den lokala puben vad vi gjorde där. När Greger svarade att vi tänkte prova Volvo Turbon i EM för Grupp A tog sig engelsmannen för pannan och utbrast. "Wath! A tank?"

Engelsmännen hade mycket roligt åt hur någon kunde komma på idén att köra Volvo på bana men de fick skäl att bita sig i tungan några år senare. Tekniska problem gjorde att jag inte fick tillfälle att åka runt Silverstone den här gången men året efter var vi tillbaks med en utvecklad version av bilen. Inte den här gången heller fick jag chans att köra men nu hade jag fått blodad tand och tillsammans med Jonny Haraldsson och sponsorn Thommy Mårdskog byggde vi en egen Volvo 240 Turbo Grupp A. Jag minns att hela bilen kostade ca. 100.000 att bygga och strulade mest hela säsongen. I frustration över uteblivna resultat tog jag bil och team med till Tyska mästerskapet på Hockenheim som kördes samma helg som F1 tävlingen där.

Min inställning när vi åkte var att nu ska vi åka och titta på Formel 1 och behagar bilen fungera så är det OK för mej. På en av Europas snabbaste banor och med en bil som hade bara graden bättre aerodynamik än mitt stall så var inte förhoppningen så högt ställda. Med tanke på att man kunde få sex sådana Volvobilar som jag hade för en BMW635csi så var resurserna kanske inte tilltagna i överkant. Tyskarna hade t.ex. mycket roligt åt att vi åkte med original Volvo Turbons bromsar. Med ett startfält på över sextio bilar var det förvånande att jag kvalade in bland de tio främsta. Efter en stenhårt kamp i första heatet med Hans-Joakim Stuck i en BMW slutade jag trea. Det var en överväldigande känsla. Mellan första och andra heatet tankades bilarna ute på banan vid en tankbil. Ett litet rör som skulle leda bort spilld bensin från påfyllningen saknades vilket gjorde att någon deciliter bensin hamnade i bagagerummet.

Efter några varv i andra heatet slog det hela eld och jag bromsade in vid en postering som släckte elden. Eftersom den bilen som varit tvåa i första heatet då låg en bit bakom mej och den som vann hade kraschat var det en totalseger som brann upp.

Men jag hade nu fått blodad tand att köra i Tyskland. Efter Tysklandstävlingen fick jag tillfälle att möta Thomas Lindström som då var fabriksförare för Volvo på Knutstorp i SM. Den tävlingen tog jag min dittills största seger. Bilen byggdes om för åtskilliga kronor till året efter och jag ämnade åka hela DTM. För att få finanserna att gå ihop hyrde jag ut bilen till Mats Lindén i SM. 80.000 fick jag in den vägen och tillsammans med prispengar kunde jag driva bilen i både DTM och SM. Bilombyggnaden hade min trogna sponsor Mårdskog & Lindkvist tagit hand om fakturorna från.

Första tävlingen avgjordes på ett regnvåt Zolder. De flesta bilarna startade på regndäck, några få på slicks och jag på skurna kvaldäck. Efter två varv såg jag inte längre någon av mina konkurrenter i backspegeln. Solen hade nu kommit fram och banan blev snabbt torr vilket gjorde att mina kvaldäck tappade greppet. Med fyra varv kvar kom den första slicksförsedda bilen förbi. Det skulle bli två till innan jag såg den svartvita flaggan.

Den här tiden kommer jag att minnas som den roligaste tiden i hela min karriär. Att som "underdog" kämpa med de stora tyska teamen och dessutom oftast slå dem var fantastiskt. Att vara på nya okända banor, ofta flygfält, var en upplevelse i sig själv. Det som idag förvånar mej mest är att Volvo, som då hade ett antal bilar som tävlade i EM inte tyckte det var intressant att vara bra i DTM. Inte ens originaldelar gick att få tag på utan att det kom en faktura. Det innebar att jag oftast köpte begagnade delar som Volvos team ratat. Det innebar att ganska många tävlingar fick brytas på grund av materialfel. 96 på våren gick DTM på Hockenheim samma helg EM för grupp A. Då vann jag min enda DTM seger medan Volvo vann EM-loppet och då bjöd man på middag på kvällen. När jag slutade med DTM så sade statistiken att jag hade en seger, en pole position, haft snabbaste varv fem gånger och varit i ledning i 254 km. Med tanke på att ett lopp var 100 km innebar det att jag varit i ledning vi åtskilliga tillfällen under de två säsonger jag kört DTM. Hösten 96 kom jag till mina drömmars mål. Jag skulle få ingå i Volvos fabriksteam. tillsammans med Mauro Baldi. Innan Volvo tog steget att ta in mej lät de mej testa på Zeltveg i Österrike.

Jag fick en dag på mej att lära mej banan sedan lät man Jonny Cecotto och Anders Olofsson testa min bil. Anders, mins jag var någon tiondel snabbare men Jonny körde långsammare.

På Zolder, där mitt och Mauros första lopp skulle gå blev jag inkallad till en test av bromsar Volvo gjorde tillsammans med Brembo. Samtidigt som vi var där och testade körde Walkingshaw:s Roverbilar en däckstest med Good Year däck. Det hörde till saken att Good Year varit överlägsna i den förra DTM-tävlingen som kördes där. Jag hade en del vänner i Good Year lägret och de såg lite förbryllade när jag på kvällen kom och hejade på dem.

"Did you test qualifiers?" var deras fråga. Det var först när jag kommit ut på motorvägen några timmar senare jag insåg vad det innebar för mej. Den kommande tävlingen blev en fantastisk tillställning där inhopparn från Halland var helt dominerande i Volvoteamet. Tyvärr lät man mej inte köra med kvaldäck då det inte var bra att en inhoppare körde ifrån de etablerade förarna. Men det spelade mindre roll för mej. Nu viste jag att jag kunde. I tävlingen efter fick jag lära mej en riktig läxa. Den gick på Jaramabanan i Spanien. Nu var Mauro Baldi först ut i bilen. Mauro hade tävlat tidigare på banan bl.a. i Formel1. Eftersom jag viste att jag var överlägsen Mauro, det hade jag ju varit på Zolder, gick jag ut med ambitionen att, efter några varv vara snabbar än Mauro. Det hände inte med påföljd att jag tog i ändå mer. Det gick inte fortare. I bilen, på väg till hotellet, satt jag och funderade på vad som hänt. Jag insåg att man måste vara ödmjuk inför varje uppgift man skulle ta sig an. Jag insåg att jag fick börja morgondagen med att sakta försöka lära mej banan. Jag måste koncentrera mej på vad jag själv gjorde och inte titta på vad de andra sysslade med. Med denna nya lärdom i bagaget blev helgen inte helt misslyckad även om Mauro hela tiden var någon tiondel snabbare. I nästa tävling, på Estoril, gick jag in för uppgiften på rätt sätt redan från början. resultatet blev att jag var snabbare än Mauro även på denna banan trots hans erfarenheter där och avsaknaden av dylika för mej.

Efter dessa tre racen blev jag inkallad till de personer som hade ansvaret för den operativa delen av Volvos tävlande och de förklarade att jag kunde räkna med en fast plats i temat säsongen 87. Tre veckor senare ringer lokaltidningen till mej och berättar att de fått ett pressmedelande att Volvo lägger ner tävlandet. Jag var mållös.

Min egen bil var vid det här laget på väg till Nya Zeeland där jag redan ett år tidigare kommit trea i statsloppet i Wellington. Det självklara beslutet, som jag kände det då, var att sluta tävla. Jag skulle dock genomföra den Nya Zeelänska säsongen men sedan skulle bilen säljas. Bilen blev såld till Volvo Thailand därefter. När jag var i Bangkok för att leverera den fick jag frågan om jag inte kunde köra första racet åt dem i det Thailändska mästerskapet. det blev starten på två säsonger i Thailand och Malaysia. Samtidigt fick jag möjlighet att köra en f.d. fabriksvolvo i ett privatteam i SM. För detta teamet fick jag möjlighet att köra VM i Nya Zeeland och i Japan. Mitt beslut att sluta tävla blev ganska innehållslöst och säsongen 87 blev en av de intensivaste under min karriär. Hösten 86 hade jag tagit kontakt med Leif Hansen på Förenade Bil som då sålde BMW. Jag försökte övertyga Leif om att det skulle vara trevligt att åka en 325i i SM. Den bilen skulle aldrig bli en vinnare tyckte Leif . Om ni har en vinnare skulle ni vara intresserade då frågade jag. Det skulle självklart vara en helt annan situation. Inför säsongen 88 kom BMW med sin M3 modell och sopade banorna i Europa. Med Leifs ord i minnet togs en ny kontakt och resultatet är att jag nu åker min tionde säsong med BMW på banorna.

Keep on racing

Peggen