Så här på slutet av året kan man med en viss distans se tillbaks på Racingåret. Det är första gången på fem år som jag lite mer avslappnat kan jobba vidare med Förarutveckling utan att ha huvudet fullt av tankar på hur jag ska få ihop sponsorer som täcker insatserna i STCC.
Jag kommer senare att summera min syn på de sista fyra säsongerna och koncentrera mej här på det år som varit.
STCC:s ändring till stående start var igentligen den tändande gnistan för att få mej att satsa ännu ett år. BMW:n var ju som alla vet till åren kommen som tävlingsbil och ingen nyutveckling skedde längre på bilen. Men som sagt med stående start kunde vi kompensera nackdelen att det är svårt att kvala med bilen vilket till stor del beror på att motorn är relativt vek i samanhangen. Bra kval eller stående start är nyckeln till att lyckas med en BMW.
Fredrik hade lyckats vinna några lopp året innan men samtidigt hade det tillkommit åtta nya bilar vilket gjorde att det krävdes ett visst mått av övertalning för att övertyga sponsorerna. För första gången skulle jag få hela teamets uppmärksamhet. Det kände jag var en förutsättning för att kunna bygga upp min egen motivation. Säsongen började väldigt bra med tider på testerna som i flera fall var bättre än de som Fredrik presterat med bilen. Totalt sett såg det även bra ut då jag för det mesta höll mej bland de fem sex bästa. Det skulle bli lite knepigare när vi startade tävlingarna. Det första stora problemet vi konfronterade var att Michelin beslutat ta bort den gummiblandning vi använt tidigare på BMW:n. Nu fick vi två
olika däck till förfogande. ett hårt och ett mjukt. Däcken var uttestade av Volvo och Nissan i säsongens förtester. Hårda fram och mjuka bak funkar bra på en franhjulsdriven bil. Men på BMW:n var de mjuka för mjuka och de hårda för hårda. Med åtta däck till förfogande var det som och välja mellan pest och kolera. Det lustiga var att det mjuka däcket fungerade när det var riktigt varmt vilket det var på andra Karlskogatävlingen. Där blev det också bra resultat
med BMW:n stadigt i täten av startfältet. Innan säsongen trodde jag mycket på tävlingarna i Falkenberg och Knutstorp. Falkenberg för att det inte krävs så mycket motoreffekt vilket BMW: har som bristvara. Knutstorp för att det är den enda bana i STCC som föraren kan kompensera en långsammare bil. Mycket riktigt var det så också. På Knutstorp startade jag sist i första heatet efter att frontspoilern varit för låg på ”Shout outen” men körde mej på några få varv upp till femte plats. Ytterligare avancemang hade säkert skett om inte Ekström, som jag passerat något varv tidigare kört på mej. Ridå och en betydligt sämre placering i mål. Andra heatet gick friktionsfritt förutom en varvning som kanske kostade mej en andraplats i heatet. Nästa kalldusch kom när starten ändrades tillbaka till rullande. Då försvann den stora
fördelen med BMW.n och när vi kom till Falkenberg gjorde jag inga framsteg i starterna. Det hindrade dock inte en viss Volvoförare att utbrista att ”Peggen gjorde sina bästa starter för säsongen med rullande start i Falkenberg. Snacka om att ha ”noll koll”. Sammanfattningsvis
så har säsongen bjudit på både bra och mindre bra resultat. Hade vi haft tillgång på däck som passat bilen och fått behålla stående start så hade jag kanske kunnat uppfylla målsättningen att vinna ett race och vara på pallen i tre. Nu blev det bara en pallplats och några stycken resultat
i top 5. Med tanke på förutsättningarna tycker jag faktiskt att vi lyckades ganska bra. Bästa privatist blev en liten belöning på vägen. I och med sista tävlingen på Mantorp tog jag adjö av att aktivt jobba för att köra i STCC. Fyra säsonger utan möjlighet att ha tillgång till rätt material tar ganska hårt på motivationen. Jag kör gärna igen om rätt tillfälle yppar sig men till dess kommer jag att köra i andra samanhang.

Peggen