När vi väl kom på planet från Orlando tyckte jag att jag planerat väl. Min resekamrat medförde en dator och med många timmars flygresa framför hade jag alla möjligheter att skriva en krönika som skulle kunna vara så lång att folk inte orkade läsa igenom. Efter fem rader kom ett meddelande upp som förkunnade att datorn höll på att tröttna p.g.a. energibrist. Var den inte laddad, frågade jag förebrående men kamrat? Jo! För två dagar sedan. När jag sedermera landat i Göteborg har de två veckorna som passerat gått i ett rasande tempo. En Konferensmässa i Göteborg, en tågresa till Holland (intressant erfarenhet), en miljö och trafiksäkerhetskonferens i Falkenberg och en snabb Stockholmsresa. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva något.
Inte förrän nu!.

Själva USA resan började tidigt en måndag morgon. Strax före 05.00 rullade det in en Alfa på gården innehållande två Älmhultsbor. De lystrade till namnen Markus och Nihat. Efter en kopp kaffe bar det av mot Landvetter. Efter en stint till London fick vi chansen att jämföra värdet av pundet med vår egen krona. Det måste gå bra för den svenska exportindustrin! Det stora skuttet över Atlanten togs med en BA 747. Resans litteratur bestod av Liza Marklunds tredje bok, Studio Sex. Tydligen var den väldigt bra för när vi landade i Orlando var det bara ett fåtal sidor kvar av bokens 414. Efter någon timma i hyrbil tornade sig Daytonaovalen upp sig framför oss. Den är imponerande från utsidan men det är ändå inget mot hur imponerande den är när man väl kommer in i den. Snart var vi framme iDaytona Beach. Där anslöt ytterligare två smålänningar och jag insåg att vi hade folk från Sverige till ett eget team. En sen middag som blev en prestation i sej då tidskillnaden gjorde att kroppen hade bestämt sig för sömn för länge sedan. Dagen efter skulle bilen anlända från Toronto. Enligt planen! Men det gjorde den inte. Efter kontakt med teamet visade det sig att grabbarna inte fick komma in i USA med bilen för att den inte hade blivit registrerad som tullad och klar i Canadas datasystem. Efter en frustrerande natt för teamet hade de äntligen kommit igenom nästan ett dygn försenade. De skulle anlända på Onsdag förmiddag i stället. Tisdagens eftermiddag tillbringade vi inresta svenskar i stället på John F Kennedy Space Center som ligger ca en timmes bilresa söder om Daytona. Det var faktiskt mycket mer intressant än vad jag förväntat mej och jag rekommenderar ett besök om ni är i närheten. Men missa inte bussrundturen! Den ger 99% av behållningen av besöket. Onsdagen var ytterligare en dag av frustrerande väntan. Varför i he* hade jag inte lånat en mobiltelefon som fungerade i Florida? Hur klarade vi oss utan nallen för femton år sedan? Utan kontakt med teamet var det som en sten föll från bröstet när vi hittade dem upprättade och klara i vår depå inne på Daytona Raceway. Plötsligt fanns det inga problem och det var bara att ta itu med alla arbetsuppgifter för att komma i ordning till torsdagens träning. Hämta däck hos Hossier, hämta bensin hos bensinnasarn. Det fick bli en tur ut ur ovalen för Markus och mej för att fixa pappersexercisen. Vi var lite oroliga för just detta för anmälan till tävlingen hade inneburit en orgie i pappersifyllande och här kom vi med två plaskort var. Licensen och läkarintyget är från svensk sida numera utformat som ett kreditkort. Skulle man acceptera detta i USA? Det visade sig att våra farhågor var överdrivna. Efter en stund var vi åter på innerplan. Nu var det bilens tur att nagelfaras. Jag hade via mail och telefon, samtal försökt få klara besked på att bilen var legal i Grand Am Cup, som mästerskapet just bytt namn till. Vårt Grupp N reglemente och det reglemente som gäller i cupen är på de flesta punkter identiskt. Men det finns även någon skillnad. Mest orolig var jag för störtbågen. Viste jänkarna att man kunde använda en båge där byggaren garanterade dess säkerhet genom ett intyg? Bilen gick igenom men det var en lång stunds diskussion om sidopåkörningsskyddet verkligen fick vara utformat som ett X. Slutsatsen blev att bågen var säkrare än gällande reglemente och bilen var igenom.

Första mötet med ovalen och dess bankade kurvor blev shockartad. Efter att kört igenom banslingan på innerplan svänger man ut i början av en kurva. Banan lutar 32 grader som mest och det är inte helt enkelt att beskriva hur de känns. Bilen lutar men känslan säger att den inte gör det. Horisonten skymtar man diagonalt i vindrutans högra övre hörn. Alltså ger syn och känselintryck två olika signaler och man får en förvirrad känsla av att inte allt står rätt till. Nästa problem är att man nästan bara ser asfalt. Lite av horisonten skymtas men resten är bara grått förutom två linjer som markerar spåret. För att inte bli åksjuk vill jag titta på något längre fram som får fungera som en referens. Det enda som finns är de vita och gula linjerna. Jag ser dem ca 200 meter framför bilen och farten är över 200. Detinnebär att de nästa sekund är under bilen. Flyttar blicken till nästa och så är den borta. Det fungerar inte riktigt bra. Det är lättare när man har en bil framför sig för då kan man fokusera på den. Det tar några varv att vänja sig i att man inte har några sidokrafter i bankningen. Jag har ingen lust att få sladd på bilen i 240 kilometers fart. Dagen bestod i två testpass a 30 minuter och ett pass på 15 minuter för kval. Banan är sex kilometer lång och tar drygt 2 minuter att köra. Lite enkel huvudräkning gav vid handen att Markus och jag bara fick åka några få varv var på testerna. Jag åkte sex varv och Markus fem. Det kändes ganska bra trots att vi inte riktigt hittade runt perfekt. Det var inte heller så mycket bilar att jämföra med då längden på banan gör att bilarna blir utspridda. Detta trots att det var över 70 som testade. En sak som inte fungerade bra på Daytona, skulle det visa sig, var rapporteringen av hur de olika bilarn körde på test och tävling. I Sverige har vi blivit bortskämda med att kunna titta på en dataskärm medan körningen pågår. Men i USA använda man det gamla systemet med en lista som kom någon timme efter testen. Till vår egen upprymda förvåning var vi fyra i klassen och tolva totalt. Innan vi åkte till USA hade vi inte en aning om hur konkurrenskraftiga vi skulle kunna vara. Det här var alldeles fantastiskt! Vi började fundera på hur våra konkurrenter skulle bete sig i tävlingen. Drog V8 bilarna mycket mer bensin? Skulle våra däck hålla bättre? Vi kände att vi hade chansen att göra något riktigt bra av vår resa om vi planerade rätt för racen. Att köra SLC och ERF-tävlingar i Sverige är en alldeles utmärkt skola för den här typen av tävlingar.Visst måste man vara snabb på banan men utan en bra taktik vinner man ändå inte. Pass två kördes i regn. Det var med en viss respekt man gav sig ut på banan under dessa förhållande. Det verkade som våra konkurrenter hade ännu mera respekt. Femma totalt och två i vår klass. Endast slagen av en fyrhjulsdriven Audi S4. Kvalet skulle ske under endast 15 minuter. Knappast aktuellt med ett förarbyte. I reglerna för tävlingen står att den som kvalar bilen snabbast ska köra först. Troligen låter de flesta team den snabbaste förare kvala in bilan för att få så bra startposition som möjligt. Men det är bättre att låta snabbaste chauffören köra sista stinten då första timmen av ett race brukar innebära pace-car varv som omöjliggör en frånåkning av konkurrenterna. Markus som var ovan vid biltypen och därmed varit lite försiktigare vid testen fick förtroendet att kvala inbilen. Då skulle han få starta och vi skulle kunna vara maximalt starka under hela racet.Markus skötte sig med den äran. Sexa i klassen och 15 totalt. Det var ett bra utgångsläge.

I racet låg Markus hela tiden sexa i klassen. En pace-car kom ut efter en halvtimma och drog ihop fältet. När 50 minuter gått meddelar vi Markus, via radio, att vi ligger i det ”window” i tiden då han skulle komma in för förarbyte och tankning om det blir en ny pace-car. ”Fönstret” sträcker sig 20 minuter fram i tiden sedan måste han komma in även om racet pågår för att inte få soppatorsk. Efter tio minuter blir det pace-car igen. Markus kommer in direkt och efter ett snabbt depåstopp kommer jag ut. Efter något varv får jag medeldandet att vi ligger två i klassen. Leder gör en Porsche 911. Jag tänker att om det börjar regna så åker jag åttor runt Porschen och de andra bilarna bakom. Audin sommvarit snabbare på regntesten hade brutit loppet efter en del tekniska problem. Efter några varav efter säkerhetsbilen flaggades loppet igång. Jag tog upp jakten på Porschen som nu troligen hade den långsammaste av sina båda chaufförer bakom ratten. I slutet på rakan framför depån blir jag omåkt av en turbomatat Honda. Jag bromsar mig om igen innan vi dyker in på banslingan på innerplan. Sedan åker jag ifrån honom. Längst in på innerplan finns en kurva som kallas The dog leg. En snabb väster som mynnar i en skarp högerkurva. Tydligen åker Hondan av i vänstern och kommer snurrande på innerplan. Jag hinner skymta något i backspegel och håller ut lite i kurvan för att lämna platts. Det hjälper inte. Hondan åker, från innerplan, rakt över banan och in i däckvallen. På vägen hinner den med att krascha in i min bil vilket gör att högra hjulupphängning slås sönder. Vattenkyl och oljekyl går också sönder förutom alla plåtskador. Bara att meddela depån via radion att det är över och ta sig från bilen. Ny pace-car och jag får åka med bärgningsbilen in i depån med vår M3 bakom. Då har det börjat regna och det är med lite blandad känslor jag kommer åter till vår lastbil. Min tävlingserfarenhet på Daytona hade inskränkt sig till ett varv vilket i och för sig är bättre än inget. En möjlig seger i klassen hade bytts mot en ordentligt trasig bil. Samtidigt var det väldigt roligt att vi varit med så långt fram.

Dagen efter agerade vi åskådare från Daytona enorma läktare (250.000 sittplatser) när 24 timmarsloppet startade. Kallt och eländigt på väderfronten (15 grader) men väldigt intressant att titta på. Många olika consept på bilar och jag gladdes åt att en BMW M3 (E46) körde ifrån Porscharna i GT klassen. Intressant var också att vår Grupp N M3 inte skulle kvalat in sist och absolut skulle kunnat nå ett bra resultat i 24 timmarsloppet som den var när vi körde den. Med lättare bil och bättre däck skulle man mycket väl kunnat använt den i även det loppet. Två Ferrari, den ena med svensk deltagare, åkte många sekunder långsammare under racet än vad Markus hade gjort med vår bil under vårt race.
Nu kommer vi att vänta ett tag med tävlandet i USA. Del för att kunna reparera upp bilen så kostnadseffektivt som möjligt men även för att både jag och Markus har racingprojekt att arbeta med för säsongen på hemmaplan.
Men vi kommer tillbaka!

Keep on!

Peggen