Färden mot flygplatsen utanför Göteborg företogs i makligt tempo. Jag var för en gångs skull ute i riktigt god tid. På vägen, vid byn i skogen skulle jag passa på och byta bil med min vän billplåtslagaren då jag äntligen lyckats med konstycket att köra från en bensintapp utan att först ta bort påfyllningsmunstycket. Men det var inte det som oroade mej. Två intensiva månader och jag var på väg till första testen på Monza. Men fortfarande saknades det kanske viktigaste beskedet. Efter bilbytet återupptog jag färden. Efter några minuter satte min mobiltelefon fart och mitt hjärta stannade. Det är vid det här tillfället man bara tittar på telefonen, om man inte kör bil alltså. Nåja, jag svarade och en röst förkunnade att det var grönt. Vilken lättnad! Några timmar senare landar jag i ett Italien som är betydligt närmare våren än vad Sverige varit den senaste veckan. Rusar ner under flygplatsen och hinner precis med sista tåget mot Milanos norra station. Där blir det en taxi som tar mej till Hotellet och en kort hälsningsceremoni med teamets holländska del. Den andra, den tyska delen får jag chans att bekanta mej med efter några välbehövliga timmars sömn. Det har varit en tuff dag. Det är med en viss spänning som vi tar oss till banan dagen efter. Anfall är bästa försvar, verka Dunkan Huisman, min blivande teamkamrat tänka, för han har fullständigt anammat den italienska körsättet. Mest försigkommen kör först! Rött ljus? Vem bryr sig! Väl på banan hälsar Jag på tyskarna. Det är delar av Team Isert som kommer att ansvara för bilarnas service och ”set up”. Team Isert är kända sedan många år efter deltagande i DTM och tyska STW Cup. I depåboxen står våra båda bilar uppställda. För första gången tycker jag att en racingbil är riktigt vacker. Den nya 3:seriemoldellens linjer i kombination med racingstuket tilltalar mej. efter sedvanlig stol och rattjustering är det dags att ge sej ut på första provturen. Det första som händer är att en illusion spricker. Jag har inbillat mej att en Superproduktionbil kommer att låta lite tamt. Men det som nu hörs låter racing, om inte bättre. Det sveper en bil från ett av systerteamen förbi utanför depåmuren. Sången är fantastisk. Nackhåren reser sig. BMW-sexans yl när man varvar den närmare 9.000 är undebar. Faktisk bättre än supertouringbilarna som testar samtidigt. Jag går fram till muren och tittar lite på bilarna som kör förbi. Ytterligare en tvångstanke får ge vika. Jag som trodde Supertouringbilarna skull använda våra bilar som rundningsmärken. Men faktum är att har man inte en bil av varje i sikte samtidigt är det svårt att säga vilken som går fortast. Skillnaden är mindre än vad jag hoppats på vilket gör mej nöjd. Dags att rulla ut för att känna på bilen. Dunkan, som är van vid bilen jobbar lite med set up på sin bil medan min uppgift bara är att lära mej bilen. Fantastiskt trevligt. Bilen är oerhört smidig att köra. ett varvtalsregister som ör dubbelt så långt som på en Supertouringbil. I accelerationer ut från chikanerna på Monza märks förståss skillnaden på närmare 70 hästar mindre men helhetsintrycket är förvånansvärt bra. Mycket känns som en BMW M3 kändes på banan 1988. Motorn lite klenare men väghållningen är bättre. Det svåraste för mej blir att lära sig är att växla. Nu är det en femväxlad låda med H mönster i stället för den sekventiella jag använt de fyra senaste säsongerna. Det är inte helt lätt. Växlingarna ska ske med full gas och utan koppling. Helst ska man växla ner också utan koppling. Eftersom kopplingen inte verkar fungera är det lätt att börja träna på just det. Problemet med växlingar utan koppling är att om man får i fel växel så är det definitivt. På växelspaken finns det en anordning som bryter motorn just när man växlar för att underlätta växlingen. Efter några varv åker jag på 2.10,5. Åker i depå för att lufta kopplingen. Det visar sig att den läcker lite olja också så resten av passet går åt för reparation. Det är nackdelen när man tar ut en bil efter några månaders förvaring. I eftermiddagspasset lyckas jag omgående skada tvåans växel. Den hoppar ur när jag släpper gasen. Åker ånyo in i depån. Man justerar länkaget men problemet kvarstår. Mitt eget fel förmodligen. Får åka på trean i Lesmo 1 och 2 i stället. Vet inte hur mycket tid jag förlora på det men det känns som en evighet innan motorn kommer up i 7.000 var och börjar dra ordentligt. Åker på 2.10,4 som bäst men missar växlingar och strular i stort sett varje varv. Den andra bilen i teamet har åkt på 2.09,5 vilket är tredje snabbast av de som är där i vår klass. Själv är jag fyra. Jag åker fortfarande på de däcken som var nya på morgonen och jag känner att med växellådan intakt och nya däck så borde en låg 2.09 vara möjlig. Då det fortfarande råder brist på däck (alla kommer att använda samma enhetsdäck) har varje bil endast blivit tilldelade 4 st. sådana. Dessutom har vi fått några av de betydligt hårdare däcken som nu sitter på. Dom mjuka spar vi till i morgon i vårt team medan Kox och Morbidelli inte kan hålla sig utan provar redan nu. De vet troligen något vi inte vet. Torsdag morgon öser regnet ner. Åker ut på regndäcken som verkar väldigt hårda i gummit. De behöver ganska lång tid på sig för att bli varma. Stannar till i depån och ser att jag är näst snabbast av SP bilarna. Kox är en sekund snabbare. Åker ut och provar igen. Åker ytterligare två sekunder fortare. Sedan får jag inte i femmans växel. Bara att avsluta dagen i brist på reservlåda. Totalt sett kändes de båda dagarna väldigt bra. Visserligen blev testen snarare en provkörning men känslan av att jag hänger med riktigt bra finns där. Då många av teamen inte var på plats på Monza p.g.a. att man inte var klara har man beslutat att ytterligare en testdag kommer att anordnas. Det blir på fredagen före racet. I resten av årets tävlingar kommer första testen att köras lördag morgon. Då kommer våra nya bilar att vara klara.
Fortsättning följer.
Keep on!

Peggen