Hemma från några underbara italienska försommardagar i Chiantidistriktets hjärta och ett besök på västra kusten. Med lite distans till tävlingen kan det vara tid att skriva ner lite tankar. När jag reste ner till Monza i förra veckan var jag bekymrad över att jag fått köra så lite på de två testdagar som var i början av mars. En krånglande växellåda hade begränsat min tid i bilen högst väsentligt. Mitt inhopp, tillsammans med Markus Nyberg, i Grand Am Cup, i USA, hade bara givit några varvs åkning. Nu kände jag att rattrost kunde vara mitt största problem. Mot mig skulle ställas förare med betydligt mycke mer körvana för säsongen.

Väl framme regnade det. Det regnade även den fria tesdagen som vi fått på torsdagen innan tävlingshelgen. Med en prognos om torrt väder i helgen gav sig inte alla ut på banan. Men jag behövde all möjlig träning och körde en hel del varv i regnet. Att jag var snabbast av alla gav lite vind i seglen men alla hade ju som sagt inte varit ute och kört.

Lördag morgon började med 15 min fri test. Första gången i bilen på rätt däck på en torr bana. Tredje tid var lovande. Nästa pass var 45 minuter. Femma! Känns som en motgång fast det igentligen inte är det. Otroligt hur snabbt man ändrar målsättning.

Tidsträning. Nu gäller det. Banan är nu mycket halare och trots att jag nu åker med nya däck för första gången i fullt tempo kan jag inte riktigt köra lika fort igen som i testpassen. Bilen vill hela tiden flyta ut från spåret. Men ändå fyra och känner mej ganska nöjd med dagen. Varm upp, går kanonbra. Jag åker fortare än någonsin. Kör ikapp och åker om Dunkan Huisman. Jag blir lite besviken när jag efteråt ser att han ändå varit två tiondelar snabbare på sitt snabbaste varv. Jag är femma.

I racet får jag en ganska hygglig start även om den inte var perfekt. Kommer in i chikanen som tvåa efter Kox. Blir en aning skärrad då jag inte är van att sitta i en sådan här situation sedan ett par år. nu gäller det inte att bromsa på sig. Inte heller att bromsa för tidigt. Efter ett varv bromsar sig Norman Simon sig om. Det är Monzas förbannelse. Eller möjlighet. Den som ligger bakom är starkast tack vare det mindre luftmotståndet. Enda som hjälper är att köra defensivt på gränsen till ojust. Att helt enkelt att stänga. Jag är medveten om att det är min svagaste punkt som racingförare. Jag har alltid varit på väg framåt i fälten och har därmed inte kunnat utveckla ”fegiskörningen” som en del andra STCC förare förfinat till fulländning. Bra träningstid och så stänga. Mer behöver man inte kunna. För att återvända till Simons omkörning så drar han sig åt vänster och våra bilar stöter ihop. Ganska lätt tycker jag men tillräckligt för att tyskens bil ska vända. Jag är åter tvåa. Nästa gång vi passerar huvudrakan är det Dunkan Huisman tur att prova. Han har inte full kontroll på situationen och vi hakar ihop innan han genar över chikanen. Nåväl, trea är väl OK och jag drar mig till minnes att jag åkt ikapp honom i morse. Morbidelli i backspegeln är inte lugnande. Om det är nervositet eller rent slarv vet jag inte men jag drar i tvåan i stället för fyran när vi skenar ut på långa rakan. Det känns som bilen tvärstannar även om det bara är något tiotal km som fartminskningen är. Fullgasväxlingar utan koppling blir väldigt fel om de misslyckas. Morbidelli är förbi. Jag har en förhoppning att jag ska komma ikapp honom och Huisman när de nu börjar bråka med varandra. Men jag lyckas bara hålla samma tempo som dem, mest beroende på att jag småmissar lite i inbromsningar till chikanerna. Vill inte låsa något hjul och är därmed lite för försiktig. Inser att det kan gå fortare. Det gör det också i inbromsningen inför Parabolican. Lite för fort och jag håller bilen kvar på banan med nöd och näppe. En tidsödande manöver som gör att jag stirrar in i ändalykten på Rustads Nissan när jag väl får fart igen. Nä nu... Någon ordning får det väl ändå vara. Åker om Rustad efter ett varv och drar ifrån. Nu kommer Simon åter och passerar Rustad. Väljer ytterspår i Parabolikan för att kunna slipstrema om Simon om han går om mej i inbromsningen. Taktiken verkar lyckas om inte målflaggan visats nä vi kommer ut på rakan. Tusan också, sista varvet. Lite mer defensiv körning och fjärdeplatsen hade varit min. Det var också det misstag som grämde mej mest efter tävlingen. Jag måste bara lära mej att fegisköra. Ska studera Hubbe och Calle på årets STCC tävlingar. Ska också försöka få lite mental träning så att jag inte skäms när jag hindrar en förare som igentligen är snabbare. Ska föresten också försöka köra lite snabbare så kanske inte problemet överhuvud taget uppstår.

Bara en vecka kvar sedan bär det av mot Brno.
Jag återkommer med lite funderingar om det och om motståndet i mästerskapet.

Peggen