Fredag kväll.
Efter en lugn flygresa i perfekt väder landade jag i London torsdag kväll. Kände att jag behövde lite vila innan tävlingen. Hittade en fin liten stad strax innan Silverstone. I den varma försommarkvällen visade staden sig från sin bästa sida. Det är det här som är så charmerande med England. Allt det gamla som är sparat och som så omsorgsfullt, i de flesta fall, inordnats i nyare bebyggelse. Fredagsförmiddagen var av den avslappnade sorten. En engelsk frukost, med champinjoner, bacon, stekt ägg, tomat, potatis och de underliga korvarna som man aldrig skulle äta om man inte var i just England. Och så några koppar the naturligtvis! Lunch intogs på en gammal pub i Buckingham, som ligger strax söder om banan. En äkta ”ploughmans”, med både ost och skinka mot tillägg, och en öl intogs. Nu fick det bli en öl av ett importmärke, Stella, då den lokala varianten jag prövat kvällen innan inte riktigt höll måttet. Man har kanske blivit lite bortskämd med öl efter besöket i Tjeckien. Satt en bra stund vid fönsterbord med utsikt över torget. Funderade på lite av varje medan folk passerade. Bl.a. placeringen av toalettpappershållaren på hotellrummet som jag tidigare lämnat. Många varianter har jag sett men den här var av det lite mer udda slaget. Strax bakom, ca 10 centimeter, höger öra när man satt som man brukar. Snacka om exersis när man skulle försöka tillskansa sig en bit av den, just då, så åtråvärda varan. Framåt tretiden drog jag mej ut till banan. Nästan som att komma hem då jag under en tid kamperade tillsammans med Nettan Lindgrens med team strax utanför banan. Kollade över området med små verkstäder med varierad inriktning och kunde konstatera att utvecklingen inte går fort i denna del av världen. Annars har Silverstones gamla byggnader från kriget, varit starten för många firmor som i dag huserar i betydligt bättre lokaler. Prodrive, Arrows, Och Jordan är bara några exempel. Träffade Roger Dowson, som drev Mazda BTCC team i början av nittiotalet och som drev den bil Slim Borgudd körde på Anderstorp -93. Han hade en del att förtälja som jag inte skriver här. Väl framme vid teamet kom några autografsamlare och ville få några gamla foto signade. Några var från världsfinalen på Donnington-93 men ett föreställde en svart BMW M3 med Nettan lindgren bakom ratten. Men det här är ju Nettan sa jag. Jo men det är från det BTCC racet då ni delade bil blev svaret. Vid en närmare blick såg jag mitt namn på framskärmen och insåg att fotot var från Donnington -90. Någon månad senare ordnade jag, i samma bil, så att engelsmännen fick sitt kvälls the i vrångstrupen då jag kvalade ut hela ligan på Brands Hatch. Talade med tävlingsledaren innan förarmötet om vad som gäller vid omkörning. Senare under mötet tar han upp ämnet och förklara noggrant att den som släpper upp någon vid sidan måste lämna plats så att båda får plats. Det hindrar inte Morbidelli att senare anklaga funktionärerna att sov för att han hade blivit vänd två gånger av ”Andersson” utan åtgärd. Man tar sig för pannan! Jag talade efter mötet med Ci Be Emmes team manager om det inträffade. Jag menade att oberoende om vad Morbidelli tyckte så var det bra nu. Han höll med. Får se till att åka ifrån Morbidelli den här helgen också. Fast ännu mer! Så att vi sliper var ii närheten av varandra. Nu gäller det att lära sig banan på den korta tiden vi har till vårt förfogande. Den här gången har mina största konkurrenter ett kraftigt övertag då de åkt många tester och tävlingar på den här banan medan jag fortfarande måste utforska den.

Lördag.
Första mötet med banan var ganska trevligt. De går att åka väldigt fort på sina ställen men det stora problemet är att åka tillräckligt sakta på andra ställen. Det är lätt att vara för snabb när banan växlar tempo. Tolva, tre sekunder från täten var inget att vara stolt över men det finns mer att ge.
Andra testen känns allt mycket bättre. Direkt sekunden snabbare men sedan börjar det strula. Banan känns väldigt hal och bästa tiden blir 2.07,6 vilket är över en och en halv sekund snabbare än första passet. Sjua, 1,6 sek från absoluta täten, är efter omständigheterna ganska OK .Troligtvis lider jag väldigt mycket av att jag åker på betydligt mer slitna däck än de andra. Ett resultat av att jag använde den första nya omgången däck på Magny Course betydligt mer än mina konkurrenter efter att jag bromsat sönder första omgången redan på andra varvet på tidsträningen. Reglementet föreskriver 8 nya däck + 4 begagnade från racet före.
Tidsträning.
Vi vet att vi bara bör köra några få varv på tidsträningen för att spara på däcken inför Zolder.
Tiden blir bättre än tidigare men inte bra nog. 2,07,5 räcker till nionde plats. Vi provar en gång till och nu bättrar jag mej ytterligare en dryg halv sekund. Det räcker till åttonde plats, min blygsammaste placering på kval hittills. Känner att jag skulle behöva ytterligare tid för att komma underfund med banan. Att sova på saken är en del i det arbetet. Troligen känns banan bättre redan i morgon. När vi i datorn går igenom mitt och Dunkans snabbaste varv visar det sig att jag är snabbare ut på den långa Hangar Straight. Men Dunkan är fem km/tim snabbare vid bromspunkten. Alltså är det något som spökar. Huisman kör med en lite kortare utväxling än vad jag gör men jag misstänker att jag har något problem någon annanstans. Om det gör o,5 sek på ett varv är det skillnaden mellan åttonde och femte plats i starten. Nu får vi försöka utröna var det problemet ligger.
Keep on!

Peggen! You are a coward under the brige! Någon av mina teamkolegor stod för påståendet efter att de analyserat data från lördagens tester. Efter en noggrann jämförelse mellan mitt snabbaste varv och Dunkans snabbaste visade på en del intressanta saker. För det första var det något problem med mitt gasreglage vilket medförde att jag inte hade 100% full gas på första halvan av rakorna. För det andra skulle jag varva motorn en aning mer på tvåans och treans växel innan jag växlade. För det tredje skulle jag använda tvåans växel i sista chikanen, inte trean som jag använt. Det stämde dess utom att jag var för försiktig när jag avverkade de avslutande kurvorna av banan. Därav påståendet från min förarkolega. Faktum var att Dunkan och jag hade identiska tider på våra respektive snabbaste varv när vi bromsade inför den sista chikanen. Därefter förlorade jag en hel sekund på den avslutande fjärdedelen av banan. Inte mycket att skylla på förutom att jag är den som har i särklass sämst rutin på Silverstone av de sex som brukar vara snabbast i EM.
Warm up kördes som en test av bilen utan att försöka sätta några tider. OK jag försökte på slutet men då kom jag ifatt min belgiska teamkolega som var ute på sitt snabbaste varv, och jag tvingads att slå av. Bilen känns emellertid perfekt och jag tror det går att köra upp sig en bit i tävlingen

Tävlingen.
Är för en gångs skull inte så nervös. Kanske beroende på att tiden närmast racen användes för att titta på Formel 1. Teamet har med parabol så det fick bli RTL som stod för den servicen den här gången. RTL:s specialitet är enorma block med reklam. Undrar om det är mest från banan eller reklam totalt sett. Det såg ju lysande ut för BMW ett tag men det var inte för evigt. Nåväl, det var ju först nästa år mästerskapet ska vinnas. Själv har jag inga planer på att vinna på Silverstone. Det verkar inte vara riktigt läge för det. Men bättre än åtta, det vill jag bli!
Min plan är att ta det väldigt lugnt i början och försöka avancera på slutet. När starten går kommer jag inte iväg som jag önskar. Kopplingen vill inte ta och jag blir tvungen att släppa på gasen för att få den att greppa. Nu är motorvarvet lite för lågt för att det ska dra iväg på rätt sätt. Nåväl äntligen är jag på väg. Nu får jag någon som bromsar sig om i ingången till första kurvan. När jag kommer förbi depån för första gången är jag ändå längre bak än när starten gick. Jag åker om systerbilen till Rustads Nissan. Jag kommer ikapp och utmanar en av de engelska BMW bilarna. Det blir för mycket för honom och han åker av. Nu är jag sjua ett stycke efter en grupp bilar som innehåller Morbidelli, Rustad och Frédiric Bouvy. Bouvy är en av Belgiens mest lovande förare och kommer därför att ratta den belgiska bilen på Zolder. Silverstone, en vecka innan, är rätt uppvärmning för honom. Han har dessutom fått testa bilen i Holland veckan före racet. Efter två varv har jag ett annat problem att brottas med. Tvåans växel hoppar ur. Den använder man fyra kurvor och jag måste hålla den på plats med högerhanden. Men inte för hårt, för då aktiverar jag motorns växlingsvarvbegränsning vilket är inbyggt i växelspaken. När man växlar med full gas utan att koppla underlättas det av att motorn dör just i växlingsögonblicket. Nu vill den göra det i varje sväng tvåan ligger i. Ändå tar jag in på gruppen framför mej. Men när jag äntligen får kontakt missar jag lite i s-svängen innan Hangar Straight. Bara att börja om från början igen. När ett varv återstår är jag på nytt ikapp. Nyss nämnda s-sväng är min specialitet. Där är jag snabbare än gänget framför mej. Ett sista försök att få kontakt. Jag är snabbare in än tidigare. Man bromsar bara lite och går på femman in i svängen. Sedan bromsar man lite till i esset och lägger i trean. Nu gäller det att ha max fart ut på banans längsta rakan. Så långt kommer jag inte. Vid andra inbromsningen vänder bilen häftigt och snurrar snabbt två varv. Vad som händer har jag inte riktigt klart för mej. Ett ögonblick tror jag att det räcker med en snurr och att jag kan åka vidare i full fart och låtsas som om inget hänt. Men bilen snor runt ytterligare ett varv och hamnar någon meter ut i grusfålla. Ridå! Jag tror jag kan räkan på ena handens fingrar, hur många gånger jag själförvållat brutit ett race utan att någon annan bil varit inblanda. Men nu hände det. Fruktansvärt pinsamt! Att komma sjua några bilängder efter fyran, som i det här fallet var Morbidelli hade faktiskt varit godkänt med tanke på omständigheterna. Men ytterligare en bruten var mer än vad jag behövde. Med facit i han visade det sig att Kox, Simon och Huisman den här gången var i en klass för sig själva. De var ca en sekund snabbare på snabbaste varv än den klunga jag tillhörde. Att jag fick ett snabbare varv än Rustad ger föga tröst. I bilen, på väg mot flyget inser jag vad som troligen inträffat. När jag sista gången i esset var lite snabbare bromsade jag också lite hårdare. Bakhjulen låste upp och bilen sladdade till. I nästa ögonblick var det ena bakhjulet på gräset och olyckan var skedd.
Känslan av det senaste racet sitter i länge. Därför är det bra att avsluta en säsong med ett kanonresultat. Så man kan njuta hela vintern. Av samma skäll är det bra att nästa race går redan till helgen. Nu på Zolder, i Belgien. Där har jag kört många lopp och tester genom åren. Så även om banan till i år är lätt ombyggd i två kurvor kan jag inte skylla på att jag inte hittar.
Till dess.
Keep on!

Peggen