Efter en ganska smidig resa från Travemünde till Zolder gjorde jag mej hemmastad i depån på banan. Det finns många minnen härifrån då det är den bana på kontinenten jag besökt mest av alla. Här var jag med det gamla Super Star gänget som ung mekaniker redan 1978. 1985 var det dags att själv prova på banan i DTM med min hemsnickrade Volvo 242 Turbo. Det var lite spännande efter som jag varit ganska framgångsrik vid de inhopp jag gjort säsongen innan. Jag körde på Brigstone 17” däck och vi var lite pionjärer med det då alla andra däckstillverkare bara hade max 16” till förfogande. Jag minns att det till och med fanns ett gäng japaner som hjälpte oss med däckval. Jag kvalade in som tvåa jämte Gerhard Berger i en BMW 635csi från Schnitzer. Det regnade lätt tävlingsdagen men regnet slutade en stund innan start. Goda råd var dyra. Mina nyvunna Japanska vänner skar mönster i ett set med kvaldäck. Jag var ensam med det valet. De flesta startade på regndäck och några få på slicks. Efter två varv ledde jag med så mycket att jag inte kunde se tvåan ens när jag var i slutet på den längsta rakan. Solen kom fram och banan torkade upp på några minuter. Med några få varv kvar hanns jag upp av den första slickförsedda bilen. Sedan kom det fler. När målflaggan föll var jag fyra.
Nästa gång jag körde på Zolder var i ett 500 km EM lopp samma höst. Mina förarkamrater var Mats Linden och Greger Pettersson. Åter slogs jag med en Schnitzer BMW. Nu tror jag det var Ravaglia som körde. Hela mitt pass låg jag någon meter bakom honom på en femte eller en sjätte plats När Greger tog över rasade bakaxeln. Ingen hade berättat att man måste ha en oljekylare på den när man kör långlopp. Andra minnen från den resan är att jag lyckades stänga av varmvattnet till duschen när Matte skulle använda den och att vi kom hem alldeles för sent på natten före tävlingen för att kunna kallas seriösa.
Tävling två på Zolder var även det en DTM tävling. Helgen till ära hade min Volvo begåvats med ytterligare 100 kg barlast. 1.350 kg att jämföra med de 1.030 som EM bilarna vägde. Till min egen (och andras) förvåning tog jag pole i den tävlingen. Tyvärr fick jag bryta när jag låg två efter en bitter kamp med, tror jag, Klaus Ludwig.
Nästa vår hämtade vi vår Volvo i London dagen innan fredagsträningen inför den första DTM tälingen. Tog den till Zolder och började testa. Natten mellan fredag och lördag sprayade vi om hel bilen. Någon undrade om vi fått dit en ny bil. Jag minns inte hur jag kvalade men jag låg fyra när himlen öppnade sig. Då alla körde på slicks rödflaggades racet och omstart gjordes efter däcksbyte. Kurt Thim hade vunnit del ett och nu var jag i ledningen. Jag vann del två helt överlägset men var tvåa efter Thim efter det att man lagt ihop de båda delarna.
Nästa gång jag återsåg Zolder var senare samma år då jag fått förtroendet att ratta en fabriksbil åt Volvo tillsammans med Mauro Baldi.. Jag hade valt bort det andra DTM loppet på banan, som gått en månad tidigare, i ett fåfängt försök att vinna SM.. Men de bilar som körde på Goodyear däck var överlägsna på den nu ombyggda och omlagda banan. Då jag var en av de få som använde just detta däckmärke detta år var det troligen en lätt DTM seger jag valt bort till förmån för en tävling på Mantorp. Tom Walkingshaw, tävlingsboss och förare hos Rover, hade fått nys om Goodyeardäcken förträfflighet. Därför var delar av hans team där och testade just dessa däck när jag, en vecka före racet, testade bromsar åt Volvo. Efter testen gick jag över till mina vänner på Goodyear för att lyssna lite. Testade ni kvaldäck? Var deras fråga. Nej bromsar, svarade jag. Först en timma senare, när jag satt i bilen på väg till Nürburgring gick det upp för mej vad den repliken innebar. Det hade tydligen gått ganska bra på testen. Framgången fortsatte när vi började testerna tillsammans med Cecotto, Granberg, Olofsson, Baldi och Lindström. Ingen var närmare än drygt en sekund. Tyvärr ville inte teamet att vår bil skulle kvala ut de ordinarie bilarna och vi fick därför kvala på racingdäck vilket räckte till en tiondeplats. Jag tänkte att jag får revansch i racet. Jag borde kunna leda efter någon halvtimme. Men teamet bestämde att Baldi skulle starta. Tanken var nog samma som när man tog beslutet om kvaldäck. Baldi fastnade i en sandfälla efter några varv och när han väl kom upp tog Anders Olofsson över bilen eftersom Granberg brutit med hans ordinarie bil. Snopet. Det var med blandade känslor jag åt middag med teamet den kvällen. Dels var jag överlycklig över att ha utklassat de övriga förarn, dels var det förfärligt att jag inte fick visa det så att andra, utanför teamet, fick reda på det.
Nästa gång jag körde på Zolder var 1988. Nu i en Porsche som ägdes av Bo Strandell. Bilen var helt ny vilket kanske inte är så bra för att vara en tävlingsbil. Tävlingen blev inte bättre av att höger bakhjulsnav lossnade och gjorde bilen okörbar.
Jag har kört ytterligare en tävling på Zolder. 1993 med en BMW 320i. Nu var klassen Super Touring eller FIA klass II som den hette då. Tävlingen var det belgiska mästerskapet och jag vill minnas att jag blev femma.

Silverstone, förra helgen, var en tuff match för mej. I viss mån beroende på min orutin på banan.
Den här helgen kan jag som synes inte använda det argumentet om jag inte hänger med.
Men jag kommer säkert på nya.
Tills dess!
Keep on!

Peggen