Väckarklockans signal är förödande för drömmarna. Det är alldeles för tidigt. 04.30 står det i displayn men klockan ljuger inte. Det är bara att masa sig up. Efter en dusch och lite frukost tar jag mej till Göteborg för vidare flyg till Wien. Redan strax efter nio står jag på flygplatsen i den österrikiska huvudstaden. Då jag ska åka med några från teamet som kommer strax efter lunch låser jag in väskorna och tar bussen in till stan. En kort promenad tar mig till Stephandomen och det känns perfekt att sätta sig på ett fick som har uteservering på trottoaren. Jag får tillfälle att fundera lite på helgen. Det är femton år sedan jag var på banan sist. Då hette den bara Zeltweg, döpt efter platsen där de ligger. Jag var med Volvo och tanken var att de skulle testa om jag platsad bland deras ordinarie förare. Jag fick en dag till mitt förfogande med en grupp A Volvo varefter Jonny Cecotto och Anders Olofsson tog över bilen och satte tider att jämföra med. Jag vill minnas att Andes var någon tiondel snabbare med Jonny var lite långsammare. Hur som helst fick jag styrning efter testen. Jag tycker sedan dess att Zeltweg är den bästa, trevligaste och häftigaste bana jag någonsin kört på. Snittfarten med Volvon var ca. 160 km/tim vilket är mycket med tanke på att banan har ett flertal svängar och betydande höjdskillnader.

I dag är banan helt ändrad. De snabba svepande svängarna är ersatta med vinklar och höjdskillnader är i stora drag utjämnade. Plötsligt slår det mej att den nya layouten borde passa Rustad. Vinklar passar den lätta och starka Nissan Primeran. Hemska tanke!
Jag kommer på att jag bara har två friska däck till testpassen. Två strök med redan i Ungern då en något för ambitiös Andersson bromsat sönder dem under tidskvalet.
Efter en trevlig och skön förmiddag åker jag tillbaks för att möta Dunkan och teamchefen Carly. Klämmer mej in i baksätet på en Skoda Felicia och får sedan under två timmar tillfäller att fundera på skillnaden på svenskt och Hollänskt säkerhetstänkande.
För det första så använder ingen av de där fram säkerhetsbälten. Sedan körs bilen så fort den går. Trots att vi åker på en motorväg så känns det som vi avverkar en rallysträcka. OK att Österikiska motorvägar måste vara krokiga av naturliga skäl men i 190 svänger det väl bra.
Sitter i baksätet, med bältet på, och håller mej krampaktigt i handtaget i taket, allt medan Holländarna kedjeröker ett märke vi vant oss vid att se göra reklam på tävlingsbilar. På tillbakafärden ska de passa ett plan och jag måste nog fundera ut ett annat sätt att ta mej tillbaks till Wein. Ett lite mer stillsamt sätt!

Väl framme bekantar jag mig med omgivningarna, avverkar förarmötet och äter med teamet. Innan maten har jag även hunnit köra några varv runt banan med en s.k. fyrhjuling. Till min besvikelse är den mycket långt från sitt forna jag. Det måste kostat stora summor att ändra banan och så är resultatet något som alla ogillar. I och för sig är banan fortfarande trevlig. Men inte på långa vägar så trevlig som den gamla. Efter en promenad i den lilla byn vi bor i är det dags för sänggång redan tio. Det har varit en lång dag.

Första femtonminuterspasset är bara ett tillfälle att lära sig banan. Ändå är jag åtta, 1,7 sekunder långsammare än Dunkan som är snabbast. Det är jag faktiskt ganska nöjd med.
Bilen beter sig perfekt och det är upp till mej att hitta runt så löser sig säkert resten.

Andra passet är 30 minuter lågt. Nu får jag tillfälle att åka några fler varv. Gör ett misstag varje varv till att börja med. Bra att gör dem nu. Sedan stämmer det bättre. Åker en halvsekund fortare än i första försöket samtidigt som Dunkan åker lika fort som i första passet. Banan har troligen blivit långsammare. Jag har stora problem i de båda vänstersvängarna. Bilen vill inte hålla spåret och jag förstår att de båda högerdäcken gjort sitt. De var med hela racet i Ungern så jag klandrar dem inte. Till sist glider jag ur spåret i den andra av dessa båda kurvor, kommer ut i smutsen, och snurrar. Trots min förbättring är jag nu bara 12:a. När jag är åter i depån kollar jag däcken och ser väven längs hela insidan på höger framdäck. Det syns heller inga slitagemarkeringar på insidan av bakdäcket, så även det är helt slut. Nu kommer det svåra. Att växla få en bil med väldigt dåligt grepp till en som har nya däck.

Kval.
Kör ett varv och känner att nu finns det massor av grepp. Kommer ut på rakan bättre än någonsin. Bromsar senare än innan. Bakändan vajar till och jag måste korrigera. Det blir fel spår och ute i skräpet glider jag av banan. Ridå! Kommer ut igen men några bra tider vill inte infinna sig. Ligger Nu nia. Funderar på att nöja mej med det. Men andra förare sätter bättre tier och jag finner mej själv på 13 plats efter en stund Provar ytterligare en omgång däck men det känns som att köra i gyttja. Jag kan inte sätta fingret på vad som inte stämmer. Bilen känns bra att köra överallt. OK, vissa partier hittar jag inte riktigt i ännu men tiden på nya däck är en sekund långsammare än den varvtiden jag hade med utslitna däck. Antingen är det jag som spänner mej eller gör något annat fel. Nått i psyket helt enkelt. En snurr i inledningen av kvalet är ju inte bra. Eller är det något fel på bilen som det var på Silverstone. Där visade det sig, vid genomgång efter hemkomst, att motorns styrsystem hade gått in i ett s.k. säkerhetsläge då motorn vid ett tillfälle blivit för varm. Säkerhetsläge innebär att datorn ställer om tändning och bränsletillförsel så att motorn inte skadas när något inte stämmer. Men det kostar också 20 – 30 hästkrafter vilket förklarar problemen på Silverstone.
Förklaringen på problemen på A1 har jag inte ännu.

Det blir att ta nya tag i morgon.
Keep on.
Peggen

PS. Nar jag analyserat datan visar det sig att jag aker for hart in i svangarna. Jag maste lugna mej for att fa battre tid. Svart nar man vill mer. Vinklar ar och har aldrig varit min favorit. DS.

Peggen