Jag hatar att förlora. Det gör i och för sig alla men det hjälper inte mej nu. Att kvala in som 14:de är att förlora. Jag undra vad jag gör här! Det känns som hela årets resultat, ja hela karriärens, brinner inne. Man lever i nuet.
I Brno snöade det. Det gör det inte här. Inte än på några månader. I går var det 34 grader varmt. Tusan vet vad det är i dag. Inte kallare i alla fall. Jag hatar att åka bil när det är så varmt. Undra hur mycket det blir inne i bilen? Det påminner om mina år i Thailändska mästerskapet. Fast det var fuktigare luft då så värmen kändes ännu mer där.
Hade jag stått bland de fem bästa hade det nog varit lättare. Jag har svårt att förstå hur jag kan kvala femma i en tävling för att sedan vara 14:de två tävlingar senare. Samtidigt står det helt klart för mej varför det är så. Alla förare har fördelar. Och nackdelar! Jag är ganska medveten om mina sådana + och -. Min sämsta sida som förare är att jag är för försiktig med bromsarna. Bromsar lite tidigare än många andra, lite mjukare men med lite mer fart in i kurvan. Det brukar funka ganska bra men för att vara så tuff som Fredrik Ekblom var på bromsarna krävde lite er träning från min sida. Troligen har förare som kört formelbil en fördel på området. A1 ställer höga krav på förarna att bromsa på rätt sätt. Sent och hårt. Med låg fart in i början av kurvan. Det ställer min svaghet i öppen dager. Om jag fått träna en dag till, och då menar jag en hel dag, så skulle nog jag förbättrat mej betydligt. Men nu ges det knappast någon träning alls. De motorsvaga Super Produktionbilarna kräver att man gör allt 100%. Annars förlorar man snabbt tiondelar. Som blir till sekunder.
De här raderna skriver jag i väntan på vårt lopp. Med warm up 09.00 och race efter fyra blir det en lång dag av väntan. Målsättningen i loppet är att ta sig i mål. Gör jag det är jag säkert bland de tio bästa. Med lite tur ännu bättre.

När jag skriver det här sitter jag i baksätet på Jean-Michael Martin:s hyrbil. Vald det transportsättet framför en ny runda med Dunkan vid ratten. En Dunkan som jagar ett flyg och är besviken på dagens övning. Själv är jag nöjdare än jag varit tidigare den här helgen. Inte nöjd men nöjdare. Nöjsamheten beror på att jag kände att jag äntligen hängde med. Hade det inte varit för att jag åter förlorade tvåan hade dagen varit helt lysande. Från 14 till 7 plats med hjälp av diverse omkörningar och att andra bröt. På slutet fick jag mej se passerad av Rustad som i överlägsen ledning tvingats i till depån för ett ”stop an go” för tjuvstart. Jag fick ge mej även för den andra Nissan bilen, den som körs av Simone de Luca. Vi hade en bra fight med platsbyte några gånger men det var svårt att hänga med när tvåan strulade mer och mer. Försökte åka ikapp när det var fyra varv kvar men överskattade däcken och höll på att åter hälsa på i sandlådan. Då beslöt jag mej för att ge upp och lugnt avverka de sista varven. Nissan ja! En sådan otrolig fart de fått på den motorn. Påminner om att köra BMW i STCC mot Nissan. De är lätta att hänga med i kurvorna men drar förbi på rakorna. Även när tvåan är tillgänglig.
Nästa är Nürburgring. Där känner jag igen mig och banan har inga hörn. Kanske jag inte en behöver använda tvåan? Och så är där säkert inte över 30 grader varmt heller.

Keep on.

Peggen.

Peggen